Hanna

Ja det var konstigt att sova själv.
Och jag är rädd.

Fixa frillan och sedan jobb.

Jag är vaken sedan typ en timme. Det tycker inte jag är okej.
Men vad gör man när sängen blir ensam och inte lika varm längre?
Trodde jag skulle sova som en stock denna natten. Men icke sa nicke tydligen. Såg verkligen fram emot att Mongo skulle kliva ur sängen och att jag skulle ligga kvar och mysa med mig själv i en tom lya och skön säng. 
Det är så mycket bättre att ha honom bakom min rygg, andandes i min nacke. Det är tryggt. 
Men jag vill inte vänja mig, även om det försent. Fortsätter vi såhär resten av säsongen kommer jag gråta tårar när jag kommer till huvudstaden och ska sova själv och så långt ifrån.

Min Stjärtis kommer jag nog sakna ännu mer. För där har vi en brud som kommer att finnas kvar. Hon är fin, mitt shotmonster (jaaa Sannis du kommer dricka igen och jag läääängtar efter våra tokiga fyllor).

Nähä sätta på en film i sömnlöshet kanske¨

Du är brevid mig igen.
Avslappnad och det gör dej fantastisk. Det gör mig trygg.
För vi är nu, sen är det du och jag. Inget vi. Men nu. Då är det vi.
Vi dansar på en bädd av rosor, små steg och vi får försöka undvika att trampa på alla taggar.

Det är fint att få sova sked och vakna brevid en rygg som är bred. Krypa nära och känna.

Nu ska jag äta frukost och sedan startar dagen. Det är en bra dag.

Detta är andra filmen som du borde varit här och sett med mig.
Va fan

Jag är tillbaka i älskade Lofsdalen.
Igår när jag steg in på Trapper möttes jag av pussar, kramar och glädjetjut. Det är fint att bli mött så ♥
Nu känns det inte som jag suttit i Småland och längtat tillbaka, nu är vardagen här igen.
Det innebär jobb, rätt mycket planering står på schemat idag och det tycker jag känns sköt. Just nu känns det som man har noll koll på läget. Men det bli ändring på det idag. Om en halvtimme.

Jag har lyckats att inte ha ont efter en viss grej på hela veckan. Men nu sedan jag entrade Lofs, så skulle det självklart komma. Var snäll kära mage, jag behöver dej fungerande tack.

Har tänkt på en grej min kära gamla blogg. Vi har inte så många besökare längre, men vet du? Det känns som det inte spelar någon roll. Vi har ju varandra :)

Dags för damen att få på sig lite kläder tror jag minsan.


Kom tillbaka som du en gång var.

Jag är på väg till Stockholm nu, har  mindre än en timme kvar. DÄr har jag pause på en timme. Sedan sätter jag mig äntligen på bussen till Lofsdalen. Det går rätt bra att resa. Jag gillar direkt bussar, det är smidigast.
Mindre nöjd är jag över två kvinnor som pratar konstant och nyss druckit kaffe. Det älskar min näsa och resten av kropppen... verkligen...hör ironin.

Man har mycket tid att fundera när man sitter här ensam. Tänker på hur mina år som "vuxen" varit och jag undrar när jag blev det. Jag har hunnit så himla mycket och jag undrar hur det gick till. Jag har så mycket rastlöshet i min kropp att hälften vore nog.
Undviker att tänka framåt, för jag kommer inte fram till något ändå när det kommer till den punkten. Jag vet vad som sker i sommar, tror ja iaf. Det blir en rolig sommar och jag kan inte annat än längta, Men samtidigt är jag ju nöjd nu där jag sitter.
En punkt vore enklare och jag kunde tyda den mer. Det är något som jag vill, men ändå inte.

Många är tydligen avundsjuka på det jag gör, att jag gör något hela tiden och överallt. Medans jag kan vara avundsjuk på hur dom verkar nöjda. Samtidigt är jag rädd för dom som inte är nöjda men som säger att dom är det. Ljuger för sig själva för att låtsas må bra.
Vissa dagar i mitt liv suger. Då vill jag ha en lya, ett 7-16jobb och rutiner för att jag anser mig vara mer fri då. Nu har jag jobbat upp mig så att jag är fri i hela sverige. Jag har möjlighet att kunna frilansa som vi kallar det. Och hur många har den chansen? Eller vågar ta den chansen?

Spårade jag ur nu?

Torsdag har känts som en evighet bort.
Nu är den strax här och jag blev liksom rädd.

Dagarna rullar på i småland. Många samtal till Lofs, en mycket frusen Hanna för det mesta och så mycket kel jag hinner med Arthur.
Det är fint att få en lite prins att snacka lite med på morgonen ner under täcket. Han gillar sin moster den där lilla ärtan. Och hans moster gillar honom väldigt mycket.
Jag älskar båda mina syskonbarn väldigt mycket måste jag väl erkänna och konstigt vore det väl annars.
Imorgon sätter jag mig äntligen på bussen tillbaka till min verklighet. För Lofsdalen är min verklighet just nu, min vardag. Med fantastiska vänner och arbetskamrater. Mycket drama och kall snö.
Jag som gammal vimmerbybo är van vid denna drama och den faschinerar mig en hel del ska väl erkännas.
Det sociala spelet som jag kallar det och som jag är rätt grym på. Mig blåser få där uppe. Visst har jag en svag punkt, det har jag. Det har alla.

Men snart är jag där igen, i paradiselofsdalen.

Jag har en såndär dålig magkänsla och det är inget bra för då blir jag stressad och stressad är aldrig bra att vara.

Jag kommer kanske vara svår att bjuda upp till tango, för du dansar så nära rosornas taggar.
Och jag är rädd för att det ska göra ont och att det ska blöda.
Du är inte så duktig på att hjälpa mig att göra såren rena igen.
Det krävs två för tango.
Då krävs det även två att göra det bra igen om dansen gått dåligt.


Sitter hos syster med hennes familj. Har en liten Arthur som aldrig tycks bli särskilt trött. Vi har varit ensamma en sväng han och jag. Det gick bra. Jag har talang måste jag nog erkänna....eller så är det för att Arthur är världens snällaste bebis.
Vem vet.

Gårdagen gick bra och jag är förmodligen en mutant egentligen. En utan smärtgräns. Det tror jag, det tror även han. För jag det ska inte var så lätt som det är för mig. Det är inte rätvist, det förstår jag med.
Hur kan jag vara så rädd för smärta, när jag inte tycker något gör ont när jag väl genomför det?
Jag är mutant!

Det är dig jag behöver som mest nu.
Det krävs två för att dansa tango och du förde lika mycket som jag den där dagen.
Så lite, gör så mycket.

Det är konstigt att vara på ett ställe där allt får en början, och jag är där för att göra ett slut.

Dopet var fint som bara den idag och min systerson är en glad skit som finner sig i det mesta. Han är lik sin moster faktiskt.

Idag är det fest i viken. Passa er. Nu kör vi!

Jag är en tuff tjej.
Det finns en hög gräns innan jag blir rasande. När jag väl är förbannad så har jag anledning. Jag kommer inte fram och gapar och skriker utan anledning, det gör jag inte. Låter personen det gäller ha en chans.
Men sen kan det säga pang. När det säger pang är du just i den sekunden inte värd något överhuvudtaget.
Men jag är oxå medveten om att jag kan säga lite för mycket i min ilska och då kan även jag be om ursäkt, även om det sitter långt inne.

Idag är starten för något som jag sagt att jag aldrig mer ska genomföra. Det har inte rört mig i ryggen under tiden jag varit i Lofsdalen, i våran trygga bubbla. Då har det inte känts som verklighet. Men nu här i mitt fina viken, är det mer verklighet än någonsin. Och jag blev plötsligt rädd. Det blev jag igår när jag lagt på luren när jag pratat mitt sista samtal för kvällen. Då. Då ville jag inte vara med längre. Det skrämmer mig något enormt.

Med fina vänner runt mig, ska väl även detta gå.

Fina Elin ska hänga med mig en sväng idag, det gör mig glad. Har ine riktigt vad jag ska göra av min kväll. Är sugen på att stanna i Viken och se Avatar, men vet inte om jag behövs hos syrran tidigt i morgon. För i morgon är det dags för Arthur att döpas och jag ska bli gudmor. Det är stort. Fina Lina ska sjunga för oss. Det är fint och det blir riktigt fina låtar.

Nu ska tjejen klä på sig lite kläder..

Jo jag har hållt min kontroll bra. Men person nummer två som liksom var delaktig, tror han förlorade sin någongång.
Så allt är ett virrvarr som vanligt. Fast ändå är jag cool lugn vill jag nog påstå.
Visst fick jag frispel i lördags, det kan jag stå för. Det jag slängde ur mig, kanske inte var det snällaste och bästa tillfället. Men det var sanning och min kvinnliga sån där sida, säger att det är så. Punkt.
Men det blir ett snack om det hela lite senare.

Målet är först och främst att Sophie ska dyka upp på jobbet och ha ett möte med mig. Sedan jävlar ska jag springa härifrån. Då ska jag hem och hämta bikini för att sedan bubbla här på jobbet med folk från trapper. Det ska bli fint. Sedan ska vi ha tjejkväll, det ska bli fint som fan! Färga håret och sånt spännade på varandra.

Det är härligt på jobbet igen nu när vissa två fått sluta. Mer ansvar och många timmar. Men det är kul och lärorikt. Ger mig kontakter och sånt för framtiden, och det är aldrig fel har jag hört. Det kommer bli ett bra år när det gäller min karriär, det kan jag säga redan nu. Mer info om den får jag på onsdag.
Vi måste även ha världens bästa chef faktiskt. 

 

....är det inte okej.

Det lilla enkelt är så fint.
Som att luta pannan mot ett bröst.
Som att lukta på en hals.
Som att få smeka med handen över en rygg. 
Det är vi nu. Vi lånar varandra.
För sen är vi något annat, men inte med varandra.
Det är vårat spel.