Hur gjorde jag?
Jag tillhör en av dom som förlorat någon som stod mig nära. En av dom viktigaste personerna i mitt liv.
Det var hans egna val. Min brors val att lämna oss alla. Han orkade inte mer. Han vågade inte mer.
Jag läste nyss en text en pojkvän skrivit till sin flickvän som också valt att lämna livet och det kom tårar.
Jag tänker på alla dom, med mig själv inräknat som förlorat någon. Hur man går vidare. Jag minns knappt hur det gick till. Jag minns defenetivt inte första månaden efter han lämnat oss. Min bror var en stor del av mitt liv. Det var han som tog hand om mig. Han var den som fick uppleva mina tonårsår på nära håll. Jag önskar han funnits kvar när min vuxna liv startade.
Om John funnits hade allt varit annorlunda.
Jag älskar dej så.
Det var hans egna val. Min brors val att lämna oss alla. Han orkade inte mer. Han vågade inte mer.
Jag läste nyss en text en pojkvän skrivit till sin flickvän som också valt att lämna livet och det kom tårar.
Jag tänker på alla dom, med mig själv inräknat som förlorat någon. Hur man går vidare. Jag minns knappt hur det gick till. Jag minns defenetivt inte första månaden efter han lämnat oss. Min bror var en stor del av mitt liv. Det var han som tog hand om mig. Han var den som fick uppleva mina tonårsår på nära håll. Jag önskar han funnits kvar när min vuxna liv startade.
Om John funnits hade allt varit annorlunda.
Jag älskar dej så.
Livet
Livet.
Livet är inte lätt. Jag kämpar med att få struktur på mitt jobb och jag tror att jag är på god väg faktiskt. Eller nej, det tror jag inte. Jag har inte en endast jävla aning. Jag trodde att jag var född för denna rollen som det sanna lejonet jag är. Men vissa dagar går det totalt åt helvete och vissa dagar går det sjukt bra. Precis som livet.
Just nu måste jag satsa många timmar för att få upp rutiner och liknande inför framtiden. Jag försöker acceptera det och har gjort delmål. Så nu kan jag bara göra mitt bästa och försöka.
Sture är ett bra lyckopiller. Min valp. Han älskar sin matte alla timmar på dygnet. Lyckan av att få komma hem på kvällen till en glad liten valp som viftar på svansen som en galning och piper av lycka är total.
Och Pelle min man, han biter ihop. Situationen just nu är inte den opitmala. Han och Oliwer saknar mig och jag försöker ignorer mitt dåliga samveta över att jag inte får ihop jobbet som det bör. Min chef sa något om att man inte kunde anpassa jobbet efter sitt privatliv. Ska man jobba inom restaurang ska man vara singel, barnlös och djurlös, då är man optimal. Precis så har det ju varit i flera år för just mig.
Jag gillar familjelivet någonstans, men ibland tär det på mig att behöva anpassa mig.
Någonstans i mitt blod är jag en äkta ensamvarg.
Jag får många påhopp om jobbet hur jag sköter det och det är okej.
Men jag blir fruktansvärt sårad när Pelles familj lägger sig i vårat förhållande. Dom vill väl, inget snack om saken. Dom vill Pelle väl. Dom känner inte mig, dom känner inte oss tillsammans. Dom känner inte mig.
Skriver jag en statusuppdatering på skämt, så får jag syrliga kommentarer.
Sture är hatad av ett par grannar för att dom har bestämt att det är han som bajsar på gräsfläcken utanför och visst gör han det. Men hans bajs plockas alltid upp. Men det tror inte våra fantasiska grannar så dom protesterar genom att plocka upp bajset på gräset och lägger utanför vår port. Dom är på riktigt dumma i huvudet.
Nu ska jag sluta självömka. Jag ska istället duscha, bli snygg i håret och lägga en ruskigt snygg make och vara fantastisk hela kvällen på jobbet. Då bestämmer vi det....okej?
Livet är inte lätt. Jag kämpar med att få struktur på mitt jobb och jag tror att jag är på god väg faktiskt. Eller nej, det tror jag inte. Jag har inte en endast jävla aning. Jag trodde att jag var född för denna rollen som det sanna lejonet jag är. Men vissa dagar går det totalt åt helvete och vissa dagar går det sjukt bra. Precis som livet.
Just nu måste jag satsa många timmar för att få upp rutiner och liknande inför framtiden. Jag försöker acceptera det och har gjort delmål. Så nu kan jag bara göra mitt bästa och försöka.
Sture är ett bra lyckopiller. Min valp. Han älskar sin matte alla timmar på dygnet. Lyckan av att få komma hem på kvällen till en glad liten valp som viftar på svansen som en galning och piper av lycka är total.
Och Pelle min man, han biter ihop. Situationen just nu är inte den opitmala. Han och Oliwer saknar mig och jag försöker ignorer mitt dåliga samveta över att jag inte får ihop jobbet som det bör. Min chef sa något om att man inte kunde anpassa jobbet efter sitt privatliv. Ska man jobba inom restaurang ska man vara singel, barnlös och djurlös, då är man optimal. Precis så har det ju varit i flera år för just mig.
Jag gillar familjelivet någonstans, men ibland tär det på mig att behöva anpassa mig.
Någonstans i mitt blod är jag en äkta ensamvarg.
Jag får många påhopp om jobbet hur jag sköter det och det är okej.
Men jag blir fruktansvärt sårad när Pelles familj lägger sig i vårat förhållande. Dom vill väl, inget snack om saken. Dom vill Pelle väl. Dom känner inte mig, dom känner inte oss tillsammans. Dom känner inte mig.
Skriver jag en statusuppdatering på skämt, så får jag syrliga kommentarer.
Sture är hatad av ett par grannar för att dom har bestämt att det är han som bajsar på gräsfläcken utanför och visst gör han det. Men hans bajs plockas alltid upp. Men det tror inte våra fantasiska grannar så dom protesterar genom att plocka upp bajset på gräset och lägger utanför vår port. Dom är på riktigt dumma i huvudet.
Nu ska jag sluta självömka. Jag ska istället duscha, bli snygg i håret och lägga en ruskigt snygg make och vara fantastisk hela kvällen på jobbet. Då bestämmer vi det....okej?
