Hanna

Jag är på väg till Stockholm nu, har  mindre än en timme kvar. DÄr har jag pause på en timme. Sedan sätter jag mig äntligen på bussen till Lofsdalen. Det går rätt bra att resa. Jag gillar direkt bussar, det är smidigast.
Mindre nöjd är jag över två kvinnor som pratar konstant och nyss druckit kaffe. Det älskar min näsa och resten av kropppen... verkligen...hör ironin.

Man har mycket tid att fundera när man sitter här ensam. Tänker på hur mina år som "vuxen" varit och jag undrar när jag blev det. Jag har hunnit så himla mycket och jag undrar hur det gick till. Jag har så mycket rastlöshet i min kropp att hälften vore nog.
Undviker att tänka framåt, för jag kommer inte fram till något ändå när det kommer till den punkten. Jag vet vad som sker i sommar, tror ja iaf. Det blir en rolig sommar och jag kan inte annat än längta, Men samtidigt är jag ju nöjd nu där jag sitter.
En punkt vore enklare och jag kunde tyda den mer. Det är något som jag vill, men ändå inte.

Många är tydligen avundsjuka på det jag gör, att jag gör något hela tiden och överallt. Medans jag kan vara avundsjuk på hur dom verkar nöjda. Samtidigt är jag rädd för dom som inte är nöjda men som säger att dom är det. Ljuger för sig själva för att låtsas må bra.
Vissa dagar i mitt liv suger. Då vill jag ha en lya, ett 7-16jobb och rutiner för att jag anser mig vara mer fri då. Nu har jag jobbat upp mig så att jag är fri i hela sverige. Jag har möjlighet att kunna frilansa som vi kallar det. Och hur många har den chansen? Eller vågar ta den chansen?

Spårade jag ur nu?