Hanna

Min blogg är något jag vårdar ömt. Jag har så mycket minnen i den.
Glada stunder finns, men framförallt har den varit mitt bollplank med mig själv när jag mått dåligt och när det har snurrat i mitt huvud.
Jag är en känslomänniska. Vågar möta mina känslor och analysera sönder dom totalt. Tycker det är spännande att se andras betende och hur dom tänker. Samtidigt har jag väldigt lätt att bli fruktansvärt frustrerad över hela den här grejen.
Jag är nog en rätt jobbig person.

Vänner har påpekat att jag är dålig på att uppdatera och visst är jag det. Jag suger på det.
Men allt som försiggår i min hjärna, är inte till för vem som helst längre.
Jag har en familj att tänka på, och mina ord kan missuppfattas fel fruktansvärt enkelt. Innan sket jag i det fullständigt faktiskt. Då handlade allt om endast mig själv.
Nu finns en man vid min sida och ett barn. Som förtjänar det bästa jag kan ge dom. Mig, trygghet och massa kärlek.
Bloggen är inte död. Den uppdateras bara när jag finner tid och insperiation. Ibland blir det flera inlägg på en vecka, ibland kanske kanppt en gång.