Hanna

När jag är här i Stockholm, undrar jag om jag någonsin varit i Lofsdalen.

Åkte jag verkligen hela vägen till Sundsvall och satte mig i en bil med Linda hela vägen dit?
Satt jag och undrade hur fan jag skulle komma överens med alla dessa brudar?
Har vi haft den där första karatefyllan i Lofsdalen då vi hade efterfest i huset och jag stod konstant på en stol?
Firade jag jul och nyår 80mil ifrån hela min familj och vänner?
Träffade jag en man 2 meter som jag haft en jävligt konstig relation med hela säsongen?
Har jag jobbat på Afterski på en sketen pizzeria flera gånger?
Har jag verkligen stått på både ett par skidor och snowboard?
Den där stora kärleken till skoter, kom den verkligen dit genom att jag kört det flera gånger?
Har jag haft flera klockrena karatefyllor i ett snörike?
Dessa människor som finns i min FBlista, har jag någonsin träffat dom?
Hur lärde jag mig att dansa på borden är roligt?

Bubblan man lever i när man är i Lofsdalen kan man inte förstå om man inte varit där.

Ni är fantastiska mina vänner.

Igår var sista lediga kvällen i Lofsdalen. Det är konstigt och seperationsångetsen är ett faktum.
Det blev lunch med mina fina vänner jag hittat här.
Spraytaning inför Togapartyt vi har ikväll.
Dessutom gjorde vi en grym playlist inför idag. Så ikväll blir det röj! Sophie och jag röjer bakom baren och ni framför. Bra deal!
Fick smink från bästa Lina igår, visst blev jag vacker?

Klart det är jobbigt när jag vet att Sophie säkert ligger i sin dubbelsäng med sin Alex och pratar och skojar.
Klart det är jobbigt att Elin har sin Gabbe här och dom ligger och glor på film och myser.

Klart jag önskar just då/nu att jag låg med huvudet på din mage och tittade på någon obetydlig film och somnade tryggt som så många gånger innan.

Klart jag saknar just den biten.

Klart jag gör.

Idag gick jag upp utan att det kändes jobbigt, utan saknad.
Saknadkänslan som jag haft förr när jag vaknat efter honom försvinner snabbt denna gången.
Men jag tror att jag fått nog, mitt hjärta har fått nog av att sakna.
Fick höra något i helgen som jag tyckte var bra sagt.
"Det är bättre att vara ledsen än arg" och det har han rätt i. Skulle jag varit arg hade det drabbat alla runt mig och det hade tagit mer på krafterna.
Visst har det kanske drabbat andra att jag varit så ledsen som jag har varit, men alla har varit klippor. Mina fina.
Men idag är en bra dag! Och i morgon blir grymt. Mina 2 sista veckor ska vara bra och fina här!
Jag är grym. Idag är jag snygg med mitt nyfärgade hår. I morgon ska jag dansa och dricka drinkar med bästa Agge. Nu kör vi.
Du är en idiot och jag är perfekt.

När jag var 16år var jag tillsammans med min första seriösa pojkvän. Vi umgicks jämt jämt jämt!
Vi blev beroende av varandra och han va mitt allt.
Min bror gick bort det året jag och Jocke va tillsammans. Jocke hade aldrig varit viktigare och han var min trygghet.
4 månader efter att John lämnat oss valde Jocke att lämna mig. Han rubbade min värld.
Jag grät hejdlöst i flera dagar.
Mest för att ja, min värld var borta. Min vardag var bortsliten och min trygghet bortputtad. Hur skulle jag kunna vara själv och utan honom?
Jag var ju bara tonåring med två stora förluster på kort tid. Världen gick under för en stund. Det gör den ofta när man är just tonåring.

Idag är jag närmare 24år. Det känns vuxet. Jag vet vad livet har att erbjuda, jag vet bara inte hur det ska gå till vissa dagar. Men jag vet idag att världen inte går under när man blir lämnad av en pojke. Det är bara tufft och svårt.
Idag sitter jag här andra dagen i rad och gråter. Precis som när jag var 15år.
Jag har svårt att öppna mig den där sista lilla biten för någon där jag säger högt: Jag är kär idej.
Det tar mig flera månader och jag har lurat killar flera gånger att jag inte känner för dom. För att jag är rädd att dom ska gå. Jag är ett bra ligg det vet jag, så då kör jag på det.

Men varför sitter jag här andra dagen i rad och gråter över en kille?
Jag har blivit lurad och förförd av killen jag var så förälskad i. Hade precis börjat släppa honom, slappna av och bli gamla goa Hoffen på borden.
Då vill han prata och jag blir nyfiken och kan inte motstå, såklart. Jag släpper inte allt för att prata med honom igen. Det gör jag inte, han får tålmodigt vänta. Men när vi pratar så pratar och pratar vi i två kvällar.
Han vill efter kväll nummer ett att jag ska fundera på hur jag vill att vi ska vara, eller ja hur han ska vara. Jag funderar en hel dag. Mitt hjärta säger att det är dags att blotta sig, att jag kommer att vinna på det.
Så jag säger som det är: Jag föll för dej.
Och han blir stumm och undrar varför jag inte sagt det innan. Förklarar varför. Jag var ju rädd att han skulle gå.
Han säger att det skulle han inte klarat. Och han undrar om han får bjuda ut mig på dejt. På en kaffe. Vi skojar om det. Jag är ju allergisk emot kaffe. Tar man sig en klunk och sedan kysser mig direkt efter så mår jag illa. En kopp skulle få mig liggandes en hel dag.
Hans ögon ser på mig på ett nytt sätt. Och jag tänker: This is it.
Och han jobbar i en dag till innan jag inte kan hålla mig ifrån honom.
Vår kyss i soffan efter vårat snack är vår första tänker jag. Våran riktiga.
Vi vet att detta kommer blir tufft. Men en dag i taget är vårat motto.

Oftast sover jag väldigt tryggt med honom. Men han ligger långt i från mig en natt och jag tycker att det är jobbigt. Men jag biter ihop och tänker: This is it. Och på morgonkvisten kommer han och kryper nära mig i sked och jag somna hårt om. Och jag drömmer. Drömmer att han går ifrån mig och jag ropar och han ignorerar mig. Vaknar med ett ryck, men han ligger fortfarande tätt tätt intill mig.

På kvällen skojar jag i baren. Rätt som det är kliver hon in. Hans ex. Som han lämnade när han en kväll insåg att shit jag vill kyssa en annan tjej..dvs mig. Hon sårades och åkte härifrån och han var min. Förutom våra dåliga perioder då han var vem som helst.
Vi fick stänga tidigt och jag åkte ner till platsen vi en gång träffades på och han var där utan att ge mig en blick. Tills han vinkade till mig att följa med. Jag visste vad som skulle hända.
Hon var ju här. Hans ex. Hans svaga punkt. Och han lämnade mig på nytt.

Det finns stunder han har fått mig att känna mig som världens finaste. Stunder då jag känt mig som något katten släppat in. Men med den där bra fejkade sidan som jag nu i efterhand vet att det är som han spelar så bra i tanken, som slår det mesta. Som kan tillfredställa mig i sängen, till vardags och kanske kunna se framåt med. Har jag alltid valt att förlåta honom av någon anledning. Jag har vägrat lyssna på Jonas. Jag har bara velat att jag ska duga för denna idiot. Och jag dög inte för honom. 

Han fick mig att blotta mig, något som jag aldrig annars gör. Och han förnedrade mig igenom att på nytt lura mig till att vara trygg med honom. 

Så här sitter jag blottad, förnedrad och jävligt ledsen och tänker: En dag i taget på ett nytt sätt. Själv.  

Jag undrade om jag hade dej nu.
Det hade jag inte.
Har jag någonsin känt mig mer förnedrad och värdelös innan?
Nej.