Hanna

En vän sa: Ni kanske inte har samma syn på kärlek du och din syster.
Jag undrar nu: Har någon det?

Är det för mycket begärt att vilja känna fjärilar i magen efter 9 månader tillsammans. Känna längtan efter framtiden, men samtidigt vara totalt nöjd med stunden som är precis just nu?
Jag har alltid sagt att jag vill vara med någon som lär mig saker, som jag lär saker.
Jag har missat så mycket i mitt liv kan jag känna ibland. Medans jag vet att det finns folk som avundas mig enormt.
Vara med någon som utvecklar mig.
Som avgudar mig alldeles lagom mycket, någon som får mig att tappa andan av en kyss. Får mig nervös av en liten blick.

Just nu är detta vad som snurrar i mitt huvud.

Och jag undrar så: Har jag en fantasibild av kärleken?

Jag vill åka iväg och upptäcka vingårdar, klappa zebror, sova under bar himmel, äta jorgubbar med laktosfri grädde, älska fritt i gräset, sitta i kvälls solen och njuta av dagens sista solstrålar och bada naken mitt i natten i en liten sjö, fotvandra, laga konstiga recept.

Jag vill ha det på film.

Kollade mig fort över axeln och där var han.
Jag kunde inte sluta le.
Han bad mig följa med en sväng.
Gick i en ojämn takt brevid varandra, en nervös takt.
Jag betraktade honom.
Hans hållning, hans sätt och hur han pratade.
Jag hörde varenda ord, men ingenting-
Jag slutade lyssna.
Världen stod stilla och jag insåg....

...han älskar mig.

Det har gått så lång tid, så många år....och först nu kunde jag se det.

Han älskar mig.