Trygghet
I ca 3 veckor har jag varje natt vaknat vid åtta varje morgon. Snurrat trehundraelva varv i ca en timme innan jag gett upp och satt mig vid TVn med datorn i knät. Har sovit med en oro som är så enormt stor och en saknad som gjorde mig matt.
Iförgår morse vaknade jag med ett ryck och när jag slog upp ögonen möttes jag av ett par fina ögon som log och fick höra ett "godmorgon". Jag insåg att jag sovit i 4 timmar utan en dröm, inte rört en fena...utan bara varit helt totalt trygg med situationen. Och jag fick somna om igen.
Att en personen som gjort en så illa kan komma in i ens liv på nytt och fortfarande ge denna tryggheten är faschinerande.
Igår kväll somnade jag tätt intill i sked när vi kollade på film som vanligt. Jag vaknade till och där var ögonen igen och han sa "somna om igen". Jag somnade såklart och en timme senare vaknade jag på nytt och han sa: "det är helt sjukt, du har sovit helt stilla utan att rört dej eller något"
För han vet att han gör mig trygg.
Jag är så trygg när jag har honom brevid mig så att jag blir rädd. Riktigt rädd.
Och jag undrar, är han här nu med mig?
Spår i själen
Sitter på jobbet och inväntar mina arbetskamrater. Vi skulle ha åkt skoter, men det blev bowling pågrund av vårat skitväder vi dras med.
Snön?! Vart är du, vi behöver dej i 2 veckor till. Jag vill åka skoter och folket vill åka skidor och sånt. Jag vill ifs åka bräda några gånger till.
Tänker tillbaka på alla dagar i Lofs. 5månader har jag varit här och jag kommer nog ha en stor hatkärlek hit.
Lofs är underbart och jävligt krävande samtidigt. Det är litet och intensivt och så jävla vackert. Kan man beskriva det så?
Jag har lärt mig mycket om mig själv, men samtidigt inte. Jag har nog blivit ännu modigare, som om det nu behövdes? Dumkon fröken Hoff.
Har många fina minnen härifrån och många oerhört jobbiga. 3 veckor har jag kvar här nu. 3 små veckor, vad är det om man jämnför med dom 4 månaderna vi redan varit här? Jag har fått vänner som kommer finnas med länge, arbetskontakter och jag blev förälskad.
Så hårt förälskad i egentligen helt fel person. Men samtidigt helt rätt.
Han är den första på flera år som skulle passa hemma på Lisas kökssoffa och han tillfredsställer mig på alla plan förutom när han går in i sitt kosntiga mood.
Kanske jag har skrämmt iväg det moodet för en stund när jag nu efter 4,5 månad vågade öppna munnen och säga sanningen.
Kanske är detta något sjukt bra. Kanske inte.
Vi tar en dag i taget.
Nu beger vi oss till bowlingbanan, vi på jobbet och samtidigt ska jag speja på han den där som vänder min värld upp och ner och min mage ut och in.
Är det vi nu?
Ett litet sms.
Jag kan inte hoppa av glädje av ett sms.
Vi ska prata det ska vi.
När?
Jag vet inte.
Ni är fina
Skaka rumpa
Kanske är det så att jag mår en aningen illa för tillfället. Men vad göra?
Fick veta lite saker igår och jag älskart. Är det så, så kan det faktiskt få vara så.¨
Undrar om det blir lucköppning idag?
Årets Oscar går till....
En dag.
Jag vill sitta här BHlös, i mina mysbyxor med en vit fläck på röven, med gårdagens smink och tjuvröka på altanen med en kopp te. Det vill jag göra.
Och jag vill ha den känslan jag har i kroppen hela dagen som säger: Det kommer att bli bra, skitbra.
För det känns så, även om jag vet att det kommer bli jobbigt. Det kom tårar igår, visst gjorde det. Det var igår, idag är en ny dag.
Tårarna var inte för honom. Han är inte värd dom. Dom var för mig själv. Dom hjälpte. I dag är en ny dag.
En dag ska jag skriva sanningen rakt upp och ner hur allt är/var. Om några veckor. För mycket är lögn. Rädsla. Sanning. Ni ska få min sanning. Och min lögn. Men inte idag.
Walk.
Vad är det.
Antingen har du kört ett jääävligt fult spel. Varit fejkad.
Eller så är du totalt livrädd.
Skrattar
Ja, jag blev rasande igår en sväng. Men nu...nu kan jag bara skratta åt det.
Någon behöver komma ner på jorden och inse hur faktan är egentligen.
Får väl ta tag i det där nästa vecka. Kanske.
För just nu skrattar jag mest, samtidigt som jag är irriterad en aning. Men mest på skrattar nivån.
Det är kul att du inte vågar erkänna att du är livrädd.
The body
En kväll för rätt länge sen, när jag och Mongo låg och pratade frågade jag honom om det fanns någon kroppsdel som han blev glad över att folk uppmärksammade på honom. Ni vet en del man måste titta lite extra på för att upptäcka.
Han hade ingen speciell. Jag älskar när folk reagerar på min ögonfärg, på hur fin den kan vara. När den är perfekt grön. När folk mitt upp i allt kan kommentera dom. Då smälter jag, för då har dom tittat lite noggrannare.
Såklart har jag hittat detaljer på Mongo som gör mig tokig, jag har trotts allt sett hans nakna kropp i ca 3 månader nu till och från.
Jag frågade en vän vad hon blev tokig av på sin kille. Hon hade inget svar (snoppen fick hon inte säga ;D).
På kvällen berättade jag för Mongo och såklart undrade han direkt vad jag sagt om honom. Och jag berättade det. Det tog en bra stund för att vara jag innan jag frågade tillbaka samma fråga till honom. Vad han blev tokig av hos mid.
Han sa att det fanns mycket på min kropp. Men något av det första han rabblade upp var mina vader. Mina vader?!?. Det är första gången jag fick den komplimangen. Och jo, jag blev glad....det innebär ju att han kollat noga. Vader är inget man visar upp i Lofs direkt. Det är kallt här och man döljer gärna sina ben. Vi kan varandra, Mongo och jag.
Jag är nöjd med min kropp i det stora hela. Insåg för ett tag sedan att mina lår inte är en 18årings längre. Men det finns andra delar som är det ;). Jag tycker inte jag har rätt att klaga på min kropp när jag valt att inte träna. Skulle jag träna rätt skulle min kropp vara tokigt fin. Men inspiration för gym finns inte och har inte funnits. Jag gillar att arbeta mig till muskler som att mocka skit och bygga båt. Det är min grej.
Man ska nog inte klaga på sin kropp, när det finns något att göra åt saken. Det är tråkigt när folk är missnöjda och man själv mer än gärna skulle vilja ha just deras kropp.
Eller jag avundas nog sällan kroppar. Jag avundas härliga personligheter. Karisma. Det är så himla större än en vacker kropp.
Två för tango
Det vet vi alla att det är något jag kan bli. Förbannad. Ögonen är svarta och stilla. Jag är rak och hård. Det svartnar för ögonen och en liten minneslucka finns alltid senare. Det är svårt för mig att hantera min ilska när den kommer.
Nu är det inte så illa. Men jag är sur. Förbannad. Frustrerad. Och det är faktiskt inte på Mongo som man skulle kunna tro.
Där har jag lärt mig att det är upp till mig att acceptera hur han är. Man kan inte lära en gammal hund att sitta sägs det. Visst kan man det, men det tar tid. Mongo är en gammal hund. En egoistisk sådan.
Vi har inga regler.
Och detta inlägg är inte om honom. Här måste jag försvara honom, även om det tar emot lite.
Mina vänner som inte är här men som får höra historian, tycker att det är upp till mig. Att markera. Visa att det är allt mig han ska va med. Men. Han känner mig nu lite mer. Jag ska inte behöva bevisa det. Han ska vilja det.
Det krävs två stycken för tango. En för att bjuda på till dans kan jag väl gå med på. Men återigen. Men. Det blir tjatigt att alltid vara den som bjuder upp.
Nej detta är inte okej.
Jag vill inte höra mina misser, bli i frågasatt om jag suger av honom ordentligt, om jag är en jävligt bra porrstjärna i sängen så behåller jag honom, om jag ger samma medicin tillbaka och så vidare.
Jag vill bara ha mina vänner runt omkring mig som stöttar mig för den jag är. Som vet vem jag är och att jag kan vara bra. Grym. Bäst. Som påminner mig om det. Ger mig dom gamla klassika klyschorna som "du hittar lätt någon ny", "din tur kommer också", "kom och ta en öl och glöm allt" och ni vet sånt där. Behöver bara lite uppmuntran, inte ifrågesättningar för en gångs skull.
Och jag lovar. Och ni vet att jag ber om det när det är dags för min hjärna. Om ifrågasättningar. Ni känner ju mig.
Men tills dess, va med mig.
Sprit är bra....... har jag hört.
Jag ska prova på att åka snowboard.
Men det blir bra för mig, det blir något annat att fokusera på.
Planen var egentligen att dricka bira i backen. Men jag måste vara stand by en sväng på jobbet innan jag intar alkohol.
Jag vill iaf bli full ikväll, det skulle vara bra för mig. Jättebra. Sprit är bra....har jag hört.
Dags att fixa lite kläder inför dagen.
Svårt.
Det är hur vi kan läsa varandra utan ansträngning som skrämmer mig mest.
Hur du sa när jag låg alldeles lugn brevid dej "Du är så jävla arg på mig egentligen" och du hade så rätt.
Men du sa det lugnt utan att vara tillgjord, utan bara med ren ärlighet. Det jag gillar mest.
Du spelar aldrig i min närhet, inte längre.
Jag tror vi är frustrerade i varandra. Att inte vilja, men inte kunna förneka.
Det är tryggt att ligga och prata om skotrar vid tre på natten och inte om framtiden. Om oss.
Och jag vet att jag gör rätt nu. Men det är svårt. Jättesvårt.
Du är en egoist.
Duktig tjej
Att jag inte biter mig i läppen, håller fingrarna i styr och framförallt andas sakta.
Detta sliter på mig och på något vis tycker jag tydligen att det är värdt det.
Är det värdt det? Rätt?
fel namn
Vi kan ha det bra. Jättebra.
Och jag tror vi kommer mer och mer underfull med varandra. Ja, det är väl logiskt att vi gör det helt enkelt.
Men allt funkar bra. Förutom när jag börjar dagen med att läsa exet tjejs blogg på morgon och kallar därför Mongo för mitt ex namn. Det är uppskattat :)
Jag är en mupp när det gäller sånt där. Tror att Ruben blev kallad lite olika namn flera gånger. Det är en konstig sak jag har för mig helt enkelt. Ett enkelt fel i huvudet.
Nu ska jag ta tag i dagen är min plan. Ska handla lite grejer och sedan till jobbet för att käka massor av mat. Men först lämna hemmet lite fint. Mongos hem.
