Hanna

Jag är lite förbannad.
Det vet vi alla att det är något jag kan bli. Förbannad. Ögonen är svarta och stilla. Jag är rak och hård. Det svartnar för ögonen och en liten minneslucka finns alltid senare. Det är svårt för mig att hantera min ilska när den kommer.
Nu är det inte så illa. Men jag är sur. Förbannad. Frustrerad. Och det är faktiskt inte på Mongo som man skulle kunna tro.
Där har jag lärt mig att det är upp till mig att acceptera hur han är. Man kan inte lära en gammal hund att sitta sägs det. Visst kan man det, men det tar tid. Mongo är en gammal hund. En egoistisk sådan.
Vi har inga regler.
Och detta inlägg är inte om honom. Här måste jag försvara honom, även om det tar emot lite.
Mina vänner som inte är här men som får höra historian, tycker att det är upp till mig. Att markera. Visa att det är allt mig han ska va med. Men. Han känner mig nu lite mer. Jag ska inte behöva bevisa det. Han ska vilja det.
Det krävs två stycken för tango. En för att bjuda på till dans kan jag väl gå med på. Men återigen. Men. Det blir tjatigt att alltid vara den som bjuder upp.
Nej detta är inte okej.
Jag vill inte höra mina misser, bli i frågasatt om jag suger av honom ordentligt, om jag är en jävligt bra porrstjärna i sängen så behåller jag honom, om jag ger samma medicin tillbaka och så vidare.
Jag vill bara ha mina vänner runt omkring mig som stöttar mig för den jag är. Som vet vem jag är och att jag kan vara bra. Grym. Bäst. Som påminner mig om det. Ger mig dom gamla klassika klyschorna som "du hittar lätt någon ny", "din tur kommer också", "kom och ta en öl och glöm allt" och ni vet sånt där. Behöver bara lite uppmuntran, inte ifrågesättningar för en gångs skull.
Och jag lovar. Och ni vet att jag ber om det när det är dags för min hjärna. Om ifrågasättningar. Ni känner ju mig.
Men tills dess, va med mig.