Hanna

Jag sitter här nyss hemkommen från jobbet och stortjuter.
Jag vill inte mer, vill inte vara kvar. Jag vill inte lämna mina vänner, min hall, mitt andra hem, min trygghet.
Jag vet att jag var lite småtrött på mitt jobb. Men jag vill inte gå, jag vill vara där. Tittar på alla mina vänner jag har där, lyssnar på tugget och jag njuter och krossas inuti sakta, sakta.
Det är som att göra slut. En partner blir en del av en, även så jobbet. Jag som inte har en partner som väntar hemma som jag kan lägga huvudet emot dess bröstkorg coh får höra att allt kommer att bli fint att vi fixar detta. Jag gör slut med jobbet som är min partner där alla fina människor som finns som stöttar mig i allt oavsett vad.
Så jag sitter här ensam och tycker synd om mig själv orkar inte prata med någon, det enda dom får höra iaf är en snyftande Hanna i örat. Trevligare kan dom ju ha.

Så jag önskar att jag kan få ett nytt jobb illa kvickt så att jag kan lämna Windy fort, så att det blir mindre smärtfritt.
Jag kommer ihåg för ett år sedan när jag började. Dom var inte vana vid att nya började och inte att det fanns en tjej bland dom. Idag är jag en av grabbarna. Vi är ju ett gäng.
Fick kommentaren att jag skulle tänka på allt roligt jag haft med dom, men det gör ju för fan bara ont.
Jag kommer nog jobba på ett mandominerat ställe igen, men där är ju inte mina grabbar :( Mina bästa.

Ni är bäst