Hanna

Idag blev jag överaskad på riktigt av Han.

Jag sitter nere i båten och snackar med en arbetskamrat.
Så hör jag mitt namn utifrån och där efter ropar en arbetskamrat efter mig att jag har besök.
Jag klättrar ner för stegen, riktigt nyfiken på vem det är.
Där nere möts jag av en väldigt överaskande syn.
Han.
Vad chockad men glad jag blev samtidigt.
Hela jag var ett leende sen.
Det var som att få ett blomsterbud i mänsklig form.
Det var som att få dom där lapparna som legat i min verktygslåda ibland.
Men det var något nytt för mig.
Jag trodde faktiskt inte att han var intresserad.
Men om man inte är det så dyker man väl inte upp sådär?


Angående mitt förra inlägg.
Jag har kommit över honom så mycket som jag kan.
Det är svårt att inte tänka på honom när jag ser honom framför mig.
Han står där fullt levande, och ingen fantasibild.
Det är svårt att sudda bort.

Dessutom har Han kommit in i bilden,
och han är en sån som jag gärna tar det lugnt och försiktigt med.
Vi har ju en hel sommar.
Han får mig iaf att skratta, det är stort.