Hanna

Jag vet inte hur jag ska förklara det hela.

Jag backar nu.
För jag förstår att du är sur.
Min bild av dej är inte den samma som innan.
Och jag tror inte att jag får rum längre, det upptäckta jag i för sig för ett tag sedan.
När min telefon blev tyst.
Jag saknar den delen av dej som gjorde mig lugn och trygg.

Men jag lär mig att vara själv nu på riktigt.

I det stora hela är det väldigt tyst i min telefon.
Men det gör ingenting.
Jag vet vart mina vänner är och vart jag har dom.
Vi behöver inte höras jämt.
Vi är ju där.

Jag har på kuppen hittat en person så lik mig, att det är lite otäckt.
Men samtidigt lite skön, det finns två av samma skrot och skräp.