Hanna

Jag sitter och är uppe i varv skitförbannad.
Jag är ju hemma från jobbet, är fortfarande jävligt seg. Men i morgon är jag tillbaka.
Jag försöker att ha båda fötterna på jorden och andas sakta och försiktigt och ta M för vem han är.
Ge mig själv en chans att lita på honom och slappna av. För jag är ingen lätt människa. Kanske är jag för van att vara med mig själv? Jag har gett upp att ha någon att anpassa mig efter, att hitta den där. Men M lyckades ju att få mig att sätta mig ner och bara va.

Som syster sa: Hanna han tar dej precis för den du är. Det säger inte lite.
Och visst är det sant.

Han har sett mig när jag är fixad.
Han har sett mig helt ofixad
Han har sett mig balla ur.
Han har hört en liten del av min historia.
Han sett min töntiga sida.
Han står ut med min katt.
Han bryr sig verkligen.


Ärlighetsmannen hade mig för han pressade aldrig mig. Jag fick ta honom precis som han var. Jag hade inget att säga till om. Jag var tvungen att ta honom för vem han va.
D hade mig för jag var kär av någon konstig anledning. Han är den enda som jag kan säga att jag varit kär i, den enda som har haft mig fullständigt i sitt våld om han velat.
M är kanske en blandning eller deras motsvarighet. Kanske det jag behöver.

Sen mitt upp i allt så förstör Tösen min nya fina lampa. Hon skulle typ krypa ner i den.
Så lite mens på det.
Livet är underbart.