min hjälte

Jag ligger på soffan, med datorn på magen. Sneglar mot min telefon och det gör ont i hjärtat.
Det är egentligen "inget speciellt" som man brukar säga. Men när jag sitter här och tårarna försöker smyga på så förstår jag hur detta påverkar mig.

Thorsten.
Jag älskade Thorsten och ville göra allt för honom. Han räddade mig när jag var påväg ner i mörkret. Han älskade mig högt, det syntes i hans pigga och förväntansfulla ögon. Och jag besvarade hans kärlek i tusenfalt tillbaka och mer därtill. Han har en väldigt fin plats i mitt hjärta, vald med omsorg.
Han var alltid laddad och redo.
Jag hade regler hur jag hade honom såklart och jag gjorde mitt yttersta för att inte förstöra honom. Det var jag alltid rädd för. Men jag lärde honom enkla trick som "genom" (det var att han gick zickzack mellan mina ben) och han fullkomligt älskade det. Det var våran grej.

Av olika anledningar så försvann han lite ur mitt liv och hans ägare och jag har inte setts på väldigt länge. Jag vill inte riktigt träffa honom heller, det skulle göra så ont (Alltså Thorsten, inte ägaren...henne träffar jag gärna och det är planen att vi ska också).

Jag var på MyDog för några veckor sedan och då kom vi till en monter och en välbekant figur fanns på en tavla, Thorsten. Det sved i hela mitt hjärta och jag fick en klump i magen. Där var min hjälte, skulle han komma ihåg mig idag om vi fick ses?

Idag är Thorsten familjehund tror jag hos ägarens mamma, det är vad jag hörde sist angående honom.

Hans ägare är även hon någon som finns i mitt hjärta, men det är en annan historia.
Hon skickade en länk till sin nya blogg idag och där hon även gjort sidor till varje hund hon har. Men det fattades ett namn och ett nytt fanns där. En ny liten bordercollie valp. Jättefin, såklart. Men det gjorde mig så upprörd.
Visst kan det ha att göra med att jag har mens och är allmänt knas i bollen då....

Eller är det den enkla och kanske rätta förklaringen: Jag blev även förbannad. Hon hade bytt ut Thorsten. Världens bästa Thorsten mot "den där"?
Jag kan självklart förstå varför, jag är inte dum. Men den där hunden är så personlig för mig. Min hjälte och jag kan inte för mitt liv förstå hur man väljer bort att inte ha honom konstant vid sin sida. Även om jag vet svaret även på den frågan....

Det finns inget agg i det hela....bara en saknad efter en fyrfotad vän som en gång var hela min värld och räddade mitt liv.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0