Hanna

Jag fick ett samtal igår av den enda perosnon ifrån Vetlanda som aldrig vänt mig ryggen.
På högstadiet bodde jag i stort sett hos henne och det var så himla kul. Vi behövde varandra. Hennes föräldrar låg i skildmässa och hon valde att bo kvar hos sin pappa och sina hästar mitt ute i smålands djupa skog. Jag var väl trött på mammas särbo antar jag och ute hos Anna kände jag mig fri.
Anna och jag hade så kul ute i våran lilla egna värld. Det var vi och hästarna och alla våra hyss vi hittade på. Eller ja, Annas alla hyss som hon tvingade med mig på.
Som när vi red upp till ett gäng jägare och Anna skrek:
- JÄVLA MÖRDARE!
Sedan satte vi fart på våra ponnys och skenade därifrån. Jag var modigare än någonsin på hästryggen tillsammans med Apollo. Älskade Apollo, vilken läromästare du var!

Anna ringde iaf och sa:
- Jag har tänkt på en sak på länge nu. Om du , jag och Emma Karlsson ska åka och träffa Johanna Fälth?

Jag blev rätt paff och stumm av frågan. Jag och Anna var och hälsade på Johanna när Anna var höggravid min sista termin i trean. Det är snart 7 år sedan (Satan vad åren går!) Jag och Johanna har inte haft någon kontakt sedan dess.
Emma och jag hade kontakt för ett år sedan när jag hälsade på hos Pelle i Ekenässjön. Så det är ju inte allt för länge vi sågs.

Jag har flera historier om upptåg med Emma och Johanna oxå. Men det skulle bli en roman.
Det är med skräckblandadförtjusning som detta ska ske på lördag.