Hanna

Det är konstigt det där med avslut.
Ibörjan av sommaren träffade jag en man som jag beslutade mig för att sluta att träffa av några anledningar.
Men det var svårt, men rätt. Idag kan det kännas svårt att se honom. Jag investerade tid i honom, något som mig är dyrbart som ni kanske förstår.
Men vi hade en hemlig relation av ett flertal anledningar. Det är därför ni inte vetat något.
Idag har jag träffat någon igen.
Det är nytt, tokigt nytt. Vi pratar mycket om oss och sånt. Det känns bra och för att vara jag, så är jag galet lugn och orädd.
Idag berättade jag för han den hemliga om det nya.
Han blev glad för min skull, men det syntes att det kändes i honom. Han ville gå på en gång.
Han är som jag, en känslomänniska. Två känslomänniskor i en och samma relation, när den ena (jag) ska spela svår och tuff (vilket jag såklart är) är ingen bra kombination.
Det blir för mycket.
Jag kände såklart för honom.
Det känns i mig när jag blottar mig för någon som känner för mig, att jag börjat känna för någon annan.
Så när han gick insåg jag. Att det var defenetivit. Att han och jag inte är något längre. Att det nya och jag är påväg.
Det var skrämande, häftigt och alla känslor på en och samma gång.
Men jag har en bra magkänsla.
Nu ska jag våga.