Hanna

Lilla du.
Vi är som du säger.
Lika, men olika.
Du hyllar mina texter och ja, jag hyllar dina. Mycket mer än vad du anar. 
I min värld skriver vi på samma sätt. Med samma fomruleringar.
Tänk nu.
Minns tillbaka till det att vi var 14 år och satt i salen högst upp, längst bort och hade svenska lektioner (oj, vad jag önskar att jag minns numret på salen just nu)
Lektionen som våran klass var lugnast på.
Våran fantastiska svenskalärare.
Vems berättelser var det hon läste upp? Det var din och min.
Och vi låg alltid på samma nivå. Text var mitt vapen och du gjorde intrång på min nivå.
Idag är det dom fina i klassen som jobbar med text. Men det var aldrig deras texter som var värda att läsas högt.

Kom ihåg det.

För visst är det vi som känner för mycket, analysera så hjärnan går baklänges för långt och som aldrig är rädda för att testa lite för mycket vart gränsen går hos det motsatt könet.

Och ligga som en man Lilla du är det bästa. Utan kyssar. Utan känslor. Och utan morgonkel.