Hanna

Jag gör ett stort big "no no" just nu. Jag sitter på 48:an med en kopp te med min laptop....ensam!
För helevete jag är i Vimmerby och i Vimmerby gör man inte sånt. Det är inte riktigt okej. Men jag orkar inte bry mig. Saknaden efter Stockholm finns och ja, det är såhär jag protesterar emot min saknad.
Jag gör stockholmsgrejer i en alldeles för liten stad.
Egentligen skulle jag ha en fika men en man. Skulle någon se oss skulle rycktet direkt säga: Antingen dejtar eller så ligger dom, kanske är dom ihop?
Det är det jag verkligen uppskattar med Jonas. Vi skojar om det högt och tydligt. Han frågar mig högt inför folk om vi ska ligga och jag svara lika högt tillbaka: självklart.
Men vi har kläderna på oss hela tiden när vi umgås (ja förutom när jag gick rakt in och han stod näck, men det är en annan historia)

Det sker en galen grej i stan på måndag. Jag ska döpas i stadens fina kyrka. Gå ner på knä framför prästen och få vatten på huvudet. Hanna Hoff kommer prydas med ett "Marianne" efter det. Hanna Marianne Hoff. Hur känns detta och varför?
Det känns konstigt att vid 23 års ålder bli döpt. Men min kärlek till familjen är så stor och jag gör mycket för mina syskonbarn, det ska man allt veta. Jag till och med döper mig, trots att jag alltid varit stolt som odöpt.

Min Facebook är hackad, eller så har den bestämt att den hatar mig. För in kommer jag inte längre. Känns skit då min Facebok är rätt viktig när det gäller jobba och sånt. Men men jag ger den en dag att be om ursäkt. Sen får jag dumpa den och sedan göra en ny älskare.

Jaha jobba skulle jag göra ja... öhh..okej