Hanna

En gång hade du en viktig del i mitt liv.
Du var den personen som gjorde mig lugn, du fick mig att känna mig trygg.
Få personer har ägt den rollen, som har klarat av den att spela den rollen i min pjäs.
Jag har alltid skaffat mig en hjälte som jag kände va bered på att rädda mig.
Men oftast är det väl personer som är som du är.
Men jag tror inte att du förstår detta.

Jag kan ärligt säga att jag förått dej en gång. En gång.
Men hur du hade betet dej då, kändes så svinigt. Du krossade.
Och jag blev rasande. Beskyddande emot en människa jag inte kände.
Men som kändes som jag.
Och det kan jag erkänna.

Funderade tidigare på vad vi fyllde för funktion i varandras liv idag.
En gång va vi varandras knull.
Jag var kanske ett håll, en liten kopia av henne men ändå inte för dej.
Som du kunde roa dej med när du inte hade henne till hands.
Kanske, kanske inte.
Jag kan ha fel. Jag kan ha rätt.
Det känns som jag har rätt, men jag kan inte förklara varför.

Vad är jag för dej idag tro.
Ett gammalt knull som råkar ha börjat att umgås med ditt hjärta.
För jag tror hon är ditt hjärta.

Om du inte idag litar på mig. Så vad har vi att ge varandra?
En falsk vänskap, en påhittad tvingad vänskap.
Det gör ont i hela kroppen.
Min kropp och min hjärna har börjat att säga till mig att jag borde fly.
Fly från Viken. För jag håller på att bli som människorna här.
Hugger varandra i ryggen och bedrar.
Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge mitt hjärta till en annan person här.

För jag är inte falsk på det sättet. Där jag vill förstöra.

Vet du ens om att du har räddat mig flera gånger?