Hanna

Jag ler och jag skojar, tycker allt är helt okej.
Reagerar på att någon kommer in genom dörren och jag vänder min blick däråt.
Det är du som kommer in och går direkt till dina vänner. Tittade du ens åt mitt hål? Önskar jag att du gjorde det när din blick är så kall?
Jag sjunker lite inuti, men jag spelar. Jag är glad.
Du kommer fram till min plats, men inte till min sida. Du undviker mig och din blick är så kall.
Jag fryser på insidan.
Du försvinner i väg igen med drycken som gör att du har en undanflykt att slippa prata.
Jag kan inte undvika att jag måste vara i din närhet ikväll. Jag låtsas inte att bry mig. Jag spelar. För jag är nyfiken.
Finns det någon i lokalen som skulle få ditt hjärta att slå hårdare. Det finns så många vackra färgglada flickor i världen och så finns det jag. Den lilla grå.
Jag blir alltid den lilla grå när mitt hjärta rusar iväg och jag blir rädd för att förlora det handlöst.
Jag vill ha kontroll.
Får jag ögonkontakt med dej så är det hat i din blick. Vad gjorde jag för att locka fram det där hatet?
Är det hat man får när man faller? Är det hat man ska få när en person tar upp hela ens vardag.
För i veckors tid har du varit med mig i allt jag gjort, allt jag sagt. Du har varit min värld. Min fasta punkt.
Och vad jag har längtat.
Nu ska jag vara feg och svag och fly ifrån stan. Jag ska rädda mitt hjärta från mer märken. Jag vill inte bli brännmärkt.
Och jag ska aldrig mer falla så handlöst som jag gjorde.
Och jag ska sluta hoppas att allt blir bra.
För det blir det inte.