Hanna

Ted och jag har världens bästa relation.
Vi är verkligen bästisar. Han är som min bror och jag litar verkligen på honom.
När jag kom hit förra söndagen när jag var så ledsen så kröp jag upp hos honom ibland och var nära till gråt bara för att han var där som min vägg att luta mig emot. För att han fanns och för att han ställer upp på allt. Jag förlorar jobbet och packar ihop hela lyan och lämnar katten hos honom och han tar hand om allt. Katt och räkningar.
Nu sket det sig med allt. Och jag får vara här hos honom så mycket jag vill i stort sätt. Jag och katten.
Han bara är där.
Det fina är att vi har ingenting emellan oss förutom ren äkta vänskap och där stannar det. Vi sover i sked när det behövs ( som i motala och sovplatserna va få) Ligger nakna när vi solar (eller ja, jag ligger topless) Vi går runt i underkläder och vi blir aldrig nyfikna på den andra. För vem vill ligga med ett syskon? Jag blir äcklad av tanken på att kyssa honom, det är fel och något som jag aldrig skulle få för mig att göra (Ted inte äcklad så att jag vill spy, du fattar poängen).
Många i vika tror att det är mer mellan oss, men vad är det dom inte förstår om vänskap är en förlust för dom.

Ted, du är bäst bäbis!