Hanna

Jag gömmer mig i gamla känslor och håller i mig stenhårt.
Jag vågar inte släppa taget. För då måste jag våga hoppa och utan skyddsnät, det är faktiskt lite skrämmande.
Men det är ett steg jag måste ta, för det finns inget att bygga på hos oss tydligen.
Det har du bestämt. Men ord som du sagt sparar jag på och låtsas att det var sant. För det är fina minnen.

Tyvärr är jag ingen människa som blir lätt förälskad. Du är det häftigaste jag varit med om, och jag kommer inte vara nöjd förens jag hittar det igen. Inget kommer att duga innan den personen kommer. Och då ska jag våga tro på orden som sägs till mig. Slappna av, våga bli sårad igen.
För orden du sa till mig är lögn, en dröm och en önskan.

Men dom jag velat att våga lita på, har jag aldrig dugt till iaf. Jag kanske är för tråkig, för ful, för uppenbar eller för komplicerad, men samtidigt för trygg.
Jag får verkligen aldrig den jag vill ha.

En vän frågade: skämms han för dej Hanna?
Hur ska jag veta det?

Jävla söndags ångest.