Hanna

Vet inte om jag är besivken på dej eller om jag är besviken på mej själv.
Besviken på dej för att du inte bara kan höra av dej och säga som det är, skicka ett mess åtminstonde och säg varför du inte ringde upp eller be mig dra åt helevete om det är det du känner. Men för i helevete säg något.
Besviken på mig för att jag fallit för dej. Det är inget påhitt eller någon jävla ide min hjärna kommit på. Jag har fallit på arslet hårt och rakt ner. kaboom!
När jag tänker på dej känns det i magen och jag ler... eller inte just nu. Nu känner jag mig mest uppgiven och förvirrad. Jag är sjukt besviken men samtidigt inte arg. Jag känner mig likgiltig men halvt galen. Det är en miljon olika känslor och frågor som snurrar runt.
Det är upp till dej nu att höra av dej för jag har kommit till en punkt då jag inte pallar. Jag vill inte såra mig själ mer.
Jag kommer hem den 27:e då är det först fest i två dagar och sen är det endast fokus på jobb och träning.
Önskat du väntat på mig hemma oxå men jag hoppas inte på någonting.