Hanna

Ja jag sitter här och jag är glad.
Imorgon börjar jag mitt nya(lite gamla) jobb på Windys och det ska bli så jävla kul! Jag ser fram emot att träffa gubbarna igen. Hela goa gänget.
Jag sitter hos syrran och tvättar nu och idag består dagen åt att tvätta och städa. När lägenheten är städad känns det som allt börjar på nytt.
Kanske att mitt liv i viken blir så som jag trodde att det skulle se ut när jag först flyttade hit. För jag trodde att jag skulle jobba på Windys och leva i min lägenhet och ha någon. Men nu har jag ju mitt jobb och min lägenhet, hoppas på en nere i stan sen.
Men det där med att ha någon har släppt. Jag känner inget behov av att träffa någon och det känns fantastiskt. Innerst inne vill jag ju ha någon. Jag är bered på att träffa någon. Men jag vill ju träffa någon som tycker att jag är fantastik, som jag tycker är fantastisk.
Jag är ung, jag vet. Men jag är oxå jävligt säker i mig själv när det gäller mitt liv (kanske inte just kärleksliv). Jag vet hur jag tänker och hur jag vill ha det och kan tänka mig att ha det. Jag är ingen som har en stenhård plan, att så här SKA det bli annars vill jag inte vara med. Nu låter det som att jag pratar emot mig själv jag vet. Men jag menar att jag är jävligt flexibel. Man kan förklara det såhär: Om jag går på en väg, en rak väg med massor av vägar som leder från den till olika möjligheter. Förstår ni? Man kan köra på den raka vägen, för att den är säkrast. Men jag vill gärna prova allt på alla plan.
Se bara på mitt CV. Herre gud från simfröken, städare, industriare, vårdare, servitris, snickare, lärare, båtbyggare. Men jag vill fortfarande prova på så mycket mer.
Jag vill utbildad mig till vakt (en konstig dröm jag vet), jag vill jobba som målare (nej jag har ingen erfarenhet) jag vill prova att jobba på kontor (gå i snygga skor hela dagen), Jag vill starta mitt egna företag (en helt galen barturne), så jag vill utbilda mig till bartender.
Jag kan så mycket och jag är bara 21år och jag vill fortfarande lika mycket till. Men samtidigt är jag bered på att slå mig till ro nu. Tycker ni att jag tänker galet? Jag har lite planer och genvägar för att kunna leva så som jag vill.
Jag ser att mitt nya jobb är ett pris.
För alla som känner mig vet hur jag har slitit jag har haft flera jobb för att få det att gå runt, men i slutet inte fått någon stor vinst.
 Jag har jobbat 6 dagar i veckan mesta dels i ett par år nu. Tagit alla jobb jag kunnat att få och inte tänkt att fy fan. Jag har bitit ihop. Tänk så länge jag minns har jag alltid sagt att jag aldrig ska jobba inom vården, men sen av någon konstig anledning sökte jag jobb som det iaf. Fick sommarjobb och blev en av dom mest omtyckta vikarierna. Fick världens finaste omdöme.
Och jag är stolt som en tupp när jag lämnar in mitt CV och alla mina papper och det är en bunt på typ 13 papper.

Ibland undrar jag: Är jag verkligen så bra som dom där papprena säger? Är det egoistiskt att bli faschinerad av sig själv?