Hanna

Jag är nog ingen man blir kär i.
Hanna är söt.
Hanna är trevlig.
Hanna är snäll.
Men hon har nog inte det där speciella.

Rätta mig nu om jag har fel.
Men man trivs med mig och har kul. Vi skrattar ihop och allt.
Jag vet inte, jag släpper inte in vem som helst, säger inte vad som helst. Säger aldrig mer än nödvändigt i början och man uppfattar nog mig som blyg. Blyg är nog inte rätt ord, jag betraktar. Jag älskar att betrakta och förstå vad det är för person jag har framför mig.
Man märker när jag är osäker, jag är tyst då. När jag skrattar och flamsar, trivs jag och känner mig inte alls illa tills mod. 
Det är även skillnad på vilket ställe jag är. Släpp in mig på en industri med karlar, där ser ni mig som jag är: en tjej som har nära till skratt, ett lyckopiller. Släpp in mig bland massor "vackra" människor. Snyggt sminkade bimbos och players med perfekt solbränna, så blir jag en liten mus.
(Ja jag vet, även jag är lite av en bimbo ibland)

Ett tydligt exempel på mig och hur jag tänker när det gäller nya personer är:
Personen berättar om sitt stora intresse för något eller om en viss tanke som stämmer precis överens med mig och hur jag tycker. Men på något sätt känns det som jag blottar mig själv. Jag gillar inte att var naken på det visset för vem som helst.

Det finns en person som frågade mig mycket om vad jag tyckte om en grej. Och jag kunde inte svara som jag egentligen ville. För jag ville inte verka inställdsam, verka fejk. När jag egentligen var på riktigt, att jag skulle passa perfekt.

Okej ni kanske inte alls hängde med nu om den här personen. Det handlar om någon jag var lite intresserad av och han frågade om min åsikt. Jag ville skrika: Ja för fan, jag är på!
Men jag svarde lite försiktigt: Jo det kan nog bli bra.

Om det gäller jobb är det en annan sak, där vet jag vad jag klarar av och kan skryta som fan. Där sätter jag mig på alla.