Hanna

Jag ska börja med att skriva: Jag kanske överdrev en aning. Men precis då kände jag så.

Men jag har tänkt igenom det mesta nu. Jag vill att vi ska funka vara vänner. Jag vill inte se på dej och tänka jävla idiot. Det gör jag inte, har aldrig gjort.

Det jag sedan skrev på tisdagen stämmer till en viss del, och till en viss del inte.
Jag ljög för mig själv när jag sa att chansen att det någonsin blir vi är minimala. Jag är grymt svag för dej och jag vet att om du kommer tillbaka, så kommer jag att ge det en chans igen. Det är lite tragiskt men sant. Men på något sätt känns det som att våra ronder inte är slut än.
När jag skrev att jag inte litade på dej, så stämmer även det till en viss del. Jag litar på dej som person, jag litar inte på dej när det gäller oss och om att du försvinner.
Jag tror faktiskt inte på att jag är underbar längre, det kan jag inte vara. Inte tillräckligt. Jag tror inte på någon just nu som säger att jag ser bra ut eller hur jag är. Någon kallar mig härlig, tror inte honom heller. Underbart härlig? oh nej never.
 
När man blir dumpad av någon så tänker man spontant: dra åt helvete! Det är väl normalt? Och med tanke på att vi satt i soffan i söndags och jag frågade hur det kändes och du gav mig svaret bra. och sen 1,5 dagar senare skickar ett mess och dumpar mig går inte riktigt ihop i min hjärna. Jag tvivlar faktiskt inte på att du tycker om mig, det gör jag inte. Tror bara att du har problem med att hantera det.

Du gör mig alltid så patetisk.

Jag, Fluff och Ronja åt pizza i onsdags. Det lät typ så här:
Hanna: Jag saknar honom faktiskt.
Ronja: Du saknar känsla.
Hanna: Men jag saknar att ha näsan mot hans hals och luckta på honom.
Ronja: Men vad gulligt!
Här tror jag Ronja insåg att det var ingen jävla känsla som jag får av vem som helst utan av dej.

4 månader har gått från mess nummer ett, 4 jävla månader har du haft mig i ditt våld. Känns det bra?

Vi kan ju vara trevliga och säga hej till varandra. Men umgås mer än så, det kan vi nog inte tyvärr.
Det gör för ont.