Hanna

Ibland när man varit i relationer så har man inte släppt taget helt om sina "säkra kort" ifall ifall liksom.
Man vill inte bli ensam om relationen skulle gå åt helvete, man behöver någon att trösta sig med direkt.

Jag är ingen snäll singeltjej egentligen. Jag retas, lockas och förför. Det finns män som varit svaga punkter i mitt liv och jag vet att jag är en svag punkt för en del män.

Jag är glad att jag är en känslomänniska som kan känna så starkt, så intensivt och så levande.
Har alltid trott på äkta kärlek och jag har älskat innerligt, det har jag. Kännt attraktion som knappt går att styra.
Jag har varit på botten, toppen och alla plan däremellan.

Två män som varit i mitt liv har båda samma liv idag. Båda har träffat varsin fin tjej, blivit extrafarsor och båda ska nu bli tvåbarnspappor. Allt har skett ungefär samtidigt. 
Jag är glad för deras skull såklart. Jag har undrat ibland varför jag inte kommit så "långt" i mitt liv.
Men samtidigt vet jag om hur svårtämjd jag är. Det krävs sin man för att få ner mig på jorden, samtidigt som han håller mig uppe i det blå. Jag ger upp lätt när jag inte bör och jag håller mig fast lika lätt när jag inte ska.

Jag kräver mycket av mig själv, min partner och av våran relation.

I många år förstod jag inte. Ansåg mig själv vara okomplicerad, något som jag en kväll sa till Mongo. Han kollade på mig med höjda ögonbryn och frågande blick: - Du, okomplicerad?!
Först då insåg jag, att jag tydligen kanske inte var det. Det var nytänk för mig insåg jag, det var dgas för nya tankegånger. Acceptera eller ändra sig. Jag gjorde något på mitten.

När Johan och jag satt en kväll vår första vecka som ett par. Antydde jag något om att jag kanske var något komplicerad. Han kollade lite nocholant på mig och sa med den största ironi man kan: -Ja, för du är ju så jävla komplicerad. Du är som jag, fast tjej.

En dag ska jag skriva om hur jag Johan och träffades.  Men i korta drag så kan jag säga att jag och Johan träffades i två månader som vänner innan paletten föll ner hos mig och jag insåg hur kär jag var i honom. Under dom månaderna var det mycket lunch, film och promenader.  

Detta fick mig att inse att Johan var något alldeles extra. Han läser mig som en öppen bok. Han har mig uppe i det blå av ren lycka samtidigt som han gör att jag har båda fötterna på jorden.

Jag älskar honom.