Hanna

Det är hur vi kan läsa varandra utan ansträngning som skrämmer mig mest.
Hur du sa när jag låg alldeles lugn brevid dej "Du är så jävla arg på mig egentligen" och du hade så rätt.
Men du sa det lugnt utan att vara tillgjord, utan bara med ren ärlighet. Det jag gillar mest.
Du spelar aldrig i min närhet, inte längre.
Jag tror vi är frustrerade i varandra. Att inte vilja, men inte kunna förneka.
Det är tryggt att ligga och prata om skotrar vid tre på natten och inte om framtiden. Om oss.
Och jag vet att jag gör rätt nu. Men det är svårt. Jättesvårt.
Du är en egoist.