Hanna

Min mamma suckade under vårat plockande när hon hittade min klocka jag fick av henne i studentpresent.
Hon frågade om jag hade något smyckeskrin och det har jag inte. Hon tittade på mig med lite sorgsna ögon och sa:
- Du använder inga smycken inte alls du.. ja alla är vi ju olika.

Men jag har allitd smycken på mig anser jag. Natt som dag. Nej jag gillar inte "krimskrams", har aldrig gillat att bära det. Det är fint på andra och visst vill till och med jag bära en ring en dag på fingret. Är det en förlovningsring eller vigselring spelar ingen större roll. Men jag kommer själv aldrig bli någon extrem människa med "blingbling" (förutom mina små blommor på naglarna)
Ni kan köpa era dyra smycken i år in och år ut, lägg pengar på det. Det finns inget värde för mig i det.
Jag har mina älskade tattueringar som alltid kommer att finnas på min kropp och jag älskar dom verkligen. Det är mina smycken som betyder massor.
Jag ställer mig i spegeln och tittar på min kropp och känner mig så fin i mina små konstverk och jag tror att detta är en början på flertal gaddar.

Sen att min moster tittar på min stora gadd och ser ut som något luktar illa och att hon försöker dölja det. Sen frågar hon med hopp i rösten: - Att det är väl inte en riktig.
Är en helt annan sak som jag skrattar gott åt.