Hanna

Jag och A träffas fortfarande. Han är i Göteborg just för tillfället och det är hur mysigt som helst men samtidigt frustrerande som fan.
Mysigt såklart att jag få umgås med honom, ha honom i närheten och lära känna honom bättre.
Frustrerande då vi är så låsta. Han bor hos sin kompis och måste ta hänsyn till honom såklart. Jag får inte ha besökare hos mig på skolan. Så det är rätt omständigt i söndags fick hangå på långpromenad under tiden jag sprang upp och duschade och bytte kläder. Ikväll blev det en långpromenad ikväll igen, då det inte gick något på bio och att vi inte hittade något café. Vi fick ju sova i sked i lördagsnatt. Men annars få vi vara som två små fjortisar som säger hejdå nere vid porten och sen får jag gå upp till mamma och pappa (Anna-Carin och Millan).
Jag gillar hösten och ha någon att mysa med.
Men just nu i denna situationen vi är i så önskar jag innerligt att det var sommar eller en varm vår. Vad mycket enklare allt skulle vara. Vi skulle ha kunnat tagit en filt och gjort en picnic och jag kunde ha pluggat, befunnit mig i solen och samtidigt tillbringat tid med honom. Idag skulle jag ha åkt till hans vän och umgåtts och pluggat, men vännen var lite sjuk tyvärr därav våran långpromenad. Vi avslutade den på ett mysigt café och snackade lite.
För varje gång man ses och man lär känna varandra blir det bättre. Jag börjar nog slappna av mer och mer. Men samtidigt är jag livrädd, riktigt livrädd.
Men det är väl det som är charmen antar jag när man träffar någon som man tycker är fantastisk.
Man är eld och lågor men samtidigt rädd för att brännas?