Hanna

Erik mitt ex (bli inte generad nu)
Vi träffades på båtbyggarskolan, han började på vårterminen. Han gick i ettan, och jag i tvåan.
Jag drogs hela tiden till honom, jag vet inte hur det kommer sig att vi började att umgås helt ensamma.
Men vi gjorde det. Och vi blev nära vänner. Vi lärde känna varandra på djupet.
Det blev många långa nätter med te, snack, gitarren och Kristofer Åström.
Man var trött men vill inte skiljas åt. Våran vänskap var stark som få. Jag tror vi umgicks så i ett par månader utan att något hände.
Jag hjälpte honom att komma över sitt ex som försökte fly ifrån.
Han hjälpte mig att orka.
Vi hjälpte varandra. Vi är bra tillsammans. Vi är nyttiga tillsammans.
Han gav mig inspiriation. Tror inte jag har skrivit så bra dikter som jag gjorde som jag gjorde när jag hade honom i mitt liv på heltid.
Han var min inspiriationskälla.
Vi kunde prata hela nätter.
Om man säger en mening med en speciel innebörd.
Om jag säger något som låter konstigt, men jag vet exakt vad jag menar med det. Ingen annan riktigt förstår vad jag vill ha sagt.
Men säger jag samma konstig sak till Erik vet han exakt vad jag menar. Jag behöver aldrig förklara.
Jag kommer aldrig glömma våran första kyss.
Vi låg på min säng. Vi kysstes och sen skulle jag iväg, skulle med en buss. Jag höll på att missa den för jag var i hans armar. Dom finaste armarna jag visste. När vi skiljdes för några timmar så spöregnade det och åskade helt galet. Himmlen likt öppnade sig.
Jag var borta några timmar och sen mötte jag upp honom hos några skolkamrater och han mötte mig i dörren och kysste mig inför alla.
Alla blev chockade, men dom hade väntat på det.
Vi var lyckliga.
Jag var trygg och vi hade kul tillsammans.
Det höll 5 månader.
Han flyttade hem till Jönköping och jag fyllde 18år (han var 1 år yngre än mig)
Jag ville upptäcka kroglivet.
Han ville jobba med sin musik.
Just då fick vi det inte att funka med både distans förhållanden och olika mål.
Jag gjorde inte slut för att jag hatade eller ogillade Erik.
Han är fantastik!
Men som två tonåringar som ville upptäcka vad livet hade att erbjuda gick det inte runt.
Jag kan sakna vårat okomplicerade liv tillsammans.
Vi har sagt om vi är singlar när vi är 25 år ska vi bli tillsammans igen. För det är en bra ålder ;)
Vi pratade över msn i söndags och jag insåg att han har allt det jag vill ha.
Jag gick på jobbet hela måndagen och kunde inte släppa tanken på honom, han spökat sedan dess lite.
Förmodligen är det för att jag saknar det där trygga vi hade tillsammans. Det enkla.
Kanske vi ska ses i Husqvarna för att se på Takida tillsammans. Det kommer att bli så härligt att se honom igen.
Men det beror på om han är ledig från lumpen då.
Han har för tillfället tjej, så vi kommer att ses som vänner. 
Min fina Erik.