Hanna

Jag låg i hans famn när jag vaknade.
Men jag ville inget hellre än att vara i din.
Jag längtade så efter att få vara dej nära.
Jag vaknade med honom och hans hund, i hans lilla hus.
Det var inte samma sak.
Hela min kropp saknade dej och allt det som var du.
Jag drömde om dej, men jag dissade närheten du erbjöd.
För jag sårades av sanningen, men du var ärlig där i min dröm.
Det gör bara saken självklar:
Jag låg brevid någon annan och ville vara hos dej.
Han den andra kommer inte få sitt mitt leende igen.
Kommer du?
Har ni haft den känslan?
När jag vaknade och resten av huset sov.
Undrade jag.
Kan jag få vara nära igen?
Och hur?
Kan vi umgås igen som innan?
Nej.
Kanske jag kan gå tillbaka till den Hanna som kunde förneka, kan hon ljuga åt mig?
Nej.

Borde jag säga Hej då.