Jag känner mig patetisk
Så jävla patetisk.....
Jag vet att jag kommer att sakna din såndär blick.
Jag kommer sakna det där leendet du alltid har när du ser att jag håller på att bli galen.
Jag vet att jag kommer att sakna dina händer inborrat i mitt hår, på mina höfter...hur du passar på att klappa lite på min rumpa i förbi farten.
Jag kommer sakna din soffa.
Jag kommer sakna din vedbod, din diskbänk.
Jag kommer sakna den där doften som är i bilen, i huset och hur dina kyssar en gång smakade cigarett.
Jag kommer att sakna att vakna brevid och en viss dam kommer upp och säger godmorgon.
Jag kommer sakna söndagskvällar när vi pratar i telefon och från ingenstans vill jag ha dej just då hårt och mycket genom bara ett litet ord.
Jag kommer sakna hur du gör mig galen.
Jag kommer sakna att sin din iver över en ny plan.
Jag kommer att sakna hur du gör att jag vill ge så mycket av mig själv.
Jag kommer sakna det där lugnet som du, huset, skogen, hon ger mig tillsammans.
Jag kommer att sakna hur du kan ta ner mig på jorden, få mig lugn.
Jag kommer att sakna dej.
Jag känner mig patetisk att jag ångrar att jag blottat mig själv.
Jag undrar om det verkligen var värdt det, för jag har ju klarat det så länge innan.
Jag har ju klarat att förneka det för mig själv så länge, kunde jag inte ha fortsatt?
Nej.
Det gjorde för ont när jag såg dej brevid mig men kände i hela kroppen att du var på väg åt något annat håll.
Ett håll där jag inte längre skulle få rum.
Men jag har minnen.
Jag kommer inte glömma vårt första möte, hur du presenterade dej och jag visste inte hur jag skulle reagera.
Jag kommer inte glömma hur du inte kände igen mig i klänning.
Jag kommer inte glömma vår första kontakt, när mamma fyllde år.
Jag kommer inte glömma första ensamma mötet, när jag höll dej sällskap när du tvättade bilen och vi var och tittade på huset.
Jag kommer inte glömma när vi var hos mr.Big och jag hade inte en aning om vart jag hade dej.
Jag kommer inte glömma när vi oljade golvet och vad som hände sen.
Jag kommer inte glömma när jag åkte med dej hem från Hultsfred och ut til huset, hjälpte dej med sängen.
Jag kommer inte glömma Norra.
Jag kommer inte glömma min ilska innan din inflyttningsfest, och undrade om jag skulle bli sur om du hånglade med någon annan.
Jag kommer inte glömma synen av dej i en viss outfit....mmm.. me like.
Det finns så mycket mer....detaljer jag sparar på.
Men jag känner mig så patetisk.
Jag känner mig hjälplös och lite naken.
Jag rycker på axlarna och suckar djupt.
Du blev en trygghet och jag ville inget hellre än att ringa dej igår när jag ville skrika rakt ut.
Jag ville ha dina råd, jag ville att du skulle ta ner mig på jorden, för den makten har du.
Blir du skrämd nu?
Blir du rörd nu?
Blir du stolt nu?
Blir du ledsen nu?
Men här har du fått en liten del av den ärliga fröken Hanna.
Jag vet att jag kommer att sakna din såndär blick.
Jag kommer sakna det där leendet du alltid har när du ser att jag håller på att bli galen.
Jag vet att jag kommer att sakna dina händer inborrat i mitt hår, på mina höfter...hur du passar på att klappa lite på min rumpa i förbi farten.
Jag kommer sakna din soffa.
Jag kommer sakna din vedbod, din diskbänk.
Jag kommer sakna den där doften som är i bilen, i huset och hur dina kyssar en gång smakade cigarett.
Jag kommer att sakna att vakna brevid och en viss dam kommer upp och säger godmorgon.
Jag kommer sakna söndagskvällar när vi pratar i telefon och från ingenstans vill jag ha dej just då hårt och mycket genom bara ett litet ord.
Jag kommer sakna hur du gör mig galen.
Jag kommer sakna att sin din iver över en ny plan.
Jag kommer att sakna hur du gör att jag vill ge så mycket av mig själv.
Jag kommer sakna det där lugnet som du, huset, skogen, hon ger mig tillsammans.
Jag kommer att sakna hur du kan ta ner mig på jorden, få mig lugn.
Jag kommer att sakna dej.
Jag känner mig patetisk att jag ångrar att jag blottat mig själv.
Jag undrar om det verkligen var värdt det, för jag har ju klarat det så länge innan.
Jag har ju klarat att förneka det för mig själv så länge, kunde jag inte ha fortsatt?
Nej.
Det gjorde för ont när jag såg dej brevid mig men kände i hela kroppen att du var på väg åt något annat håll.
Ett håll där jag inte längre skulle få rum.
Men jag har minnen.
Jag kommer inte glömma vårt första möte, hur du presenterade dej och jag visste inte hur jag skulle reagera.
Jag kommer inte glömma hur du inte kände igen mig i klänning.
Jag kommer inte glömma vår första kontakt, när mamma fyllde år.
Jag kommer inte glömma första ensamma mötet, när jag höll dej sällskap när du tvättade bilen och vi var och tittade på huset.
Jag kommer inte glömma när vi var hos mr.Big och jag hade inte en aning om vart jag hade dej.
Jag kommer inte glömma när vi oljade golvet och vad som hände sen.
Jag kommer inte glömma när jag åkte med dej hem från Hultsfred och ut til huset, hjälpte dej med sängen.
Jag kommer inte glömma Norra.
Jag kommer inte glömma min ilska innan din inflyttningsfest, och undrade om jag skulle bli sur om du hånglade med någon annan.
Jag kommer inte glömma synen av dej i en viss outfit....mmm.. me like.
Det finns så mycket mer....detaljer jag sparar på.
Men jag känner mig så patetisk.
Jag känner mig hjälplös och lite naken.
Jag rycker på axlarna och suckar djupt.
Du blev en trygghet och jag ville inget hellre än att ringa dej igår när jag ville skrika rakt ut.
Jag ville ha dina råd, jag ville att du skulle ta ner mig på jorden, för den makten har du.
Blir du skrämd nu?
Blir du rörd nu?
Blir du stolt nu?
Blir du ledsen nu?
Men här har du fått en liten del av den ärliga fröken Hanna.
Kommentarer
Postat av: lovelyn
Blä och usch. Det är inte kul att må sådär. Däremot är du absolut inte patetisk. Du känner och det ska man inte skämmas över.
Kram på dig!
Postat av: Anonym
Det ær du inte, miss you bimbo!!
Trackback
